Ullicas kn�l i br�stet var en aggressiv br�stcancer

Cancerrehabilitering |

Ullica lever idag med spridd cancer och har ett stort behov av att f� tr�ffa andra i samma situation. F�rsta g�ngen hon s�kte cancerrehabilitering fick hon inte plats, p� grund av det stora s�ktrycket. Andra g�ngen hon s�kte fick hon �ntligen en plats.

N�r kallelsen till mammografin kom ins�g jag att jag inte hade unders�kt mig sj�lv under en v�ldigt l�ng tid och p� natten k�nde jag en kn�l i br�stet som inte varit d�r f�rut. Jag tog kontakt med br�stcancermottagningen och fick en tid redan veckan efter.

Vid den unders�kningen trodde inte l�karna att det var cancer, och jag hann andas ut och ber�tta f�r familjen. Sedan visade en biopsi att jag drabbats av snabbv�xande br�stcancer. F�r tio-femton �r sedan hade det f�rmodligen inneburit att jag d�tt, men nu har forskningen kommit l�ngre.

Jag gick igenom cytostatikabehandling, men cancern var spridd till lever och ryggrad och gick inte att operera eller str�la. Den finns d�r, och h�lls st�ngen med antikroppar och regelbundna kontroller.

Livet blir vardag igen �ven n�r man lever med spridd cancer, men det �r mycket som processas i huvudet trots att jag ser s� frisk ut nuf�rtiden. Halv�ret efter cytostatikabehandling hamnade jag i en rej�l dipp.

Samtidigt fick jag den glada nyheten att jag skulle bli mormor, att det skulle komma en ny liten varelse som jag ville vara med om, och jag var r�dd att det inte skulle bli s�. Den f�rlusten ville jag inte ta ut i f�rv�g, men hj�rnan g�r som den vill. Genom v�rden fick jag komma till en kurator f�r att prata, men det passade inte mig och jag har inte erbjudits annan rehabilitering. Jag �r heln�jd med onkologen och den v�rd jag f�tt, men sedan forts�tter ju livet och d�r saknas st�det.

Det var Br�stcancerf�reningen som ber�ttade att jag kunde s�ka till CancerRehabFonden. Jag var s� s�ker p� att jag skulle f� en plats och inst�lld p� att f� �ka iv�g. Att f� g�ra n�got helt f�r egen del, med andra som vet hur det �r att leva med spridd cancer och med professionella som kunde ge r�d och st�d. N�r jag inte fick plats p� rehabveckan tyckte jag f�r f�rsta g�ngen synd om mig sj�lv. Jag blev b�de uppgiven och ledsen.

Det �r ju s� att jag mest troligt kommer att d� av det h�r, men jag t�nker att om jag kan st�rka min kropp s� kan jag st� emot lite b�ttre. Jag vill bli b�ttre p� att vara frisk och beh�ver f� hj�lp p� v�gen. Jag beh�ver f� bearbeta med andra som lever med cancer. Som st�r och stampar som jag. Hur g�r de f�r att klara av att leva med vetskapen? Hur funkar de igenom det hela?

N�r n�sta tillf�lle kom skickade jag in min ans�kan i samma stund som ans�kningsperioden �ppnade, och nu fick jag ett positivt besked. Jag �r s� otroligt tacksam f�r alla m�nniskor som s�tter in pengar och ger mig, och andra drabbade, den h�r m�jligheten.