Kristina Sandberg om sin cancerresa

Aktuellt |

�Det �r f�r dem som har g�tt igenom n�got liknande jag skriver�, s�ger Kristina Sandberg, �Jag vill att de ska veta att de inte �r ensamma �ven om det �r en ensam plats�. I maj kom hennes sj�lvbiografiska bok �En ensam plats�, om tiden kring och efter cancerbeskedet 2016.

Det var en intensiv tid i Kristina Sandbergs liv efter den hyllade trilogin om hemmafrun Maj i �rnsk�ldsvik. V�ren 2016 fylldes dagarna av resor och f�rel�sningar. Tempot var h�gt och hon b�rjade k�nna sig utarbetad. Det var d� hon uppt�ckte en kn�l i br�stet.

� Jag hade missat den senaste mammografikontrollen och blev orolig, men samtidigt t�nkte jag att jag var ung och hade g�tt p� alla tidigare kontroller. Jag skulle b�rja skriva p� nytt, familjen skulle �ka p� en efterl�ngtad resa till Cornwall och jag var inbjuden till Bergmanveckan p� F�r�. Jag t�nkte att jag bokar en tid f�r kontroll efter semestern.

Men under sommaren dog hennes pappa pl�tsligt. Sorgen, begravningen och allt praktiskt som skulle ordnas tog �ver. F�rst i augusti kom hon i v�g f�r kontroll. Det visade sig att hon hade aggressiv br�stcancer.

� F�rsta tanken var kring barnen, skulle jag d� ifr�n dem? D�ds�ngesten var fruktansv�rt stark.

Under bara n�gra m�nader hade livet f�r�ndrats. F�rst sorgen efter pappan och allt som gick f�rlorat med hans d�d, och nu stod hon sj�lv inf�r det hennes l�kare beskrev som ett potentiellt d�dshot. Hon ber�ttar om hur sv�rt det blev med omgivningen, d�r hon m�ttes av b�de goda historier om drabbade som blivit botade, f�rdomar om att det stressade liv hon levt kanske orsakat sjukdomen och ber�ttelser om andra som inte klarat sig. Hon s�ger att det nog var ett s�tt att f�rs�ka finnas d�r, men att det inte �r vad man som cancerdrabbad beh�ver. Att det var en ensam plats.

Bild: En ensam plats, Kristina Sandbergs sj�lvbiografiska bok om tiden kring och efter cancerbeskedet

� N�r jag skrev boken best�mde jag mig f�r att vara s� �ppen s� m�jligt om det som h�nde. P� ett individplan �r en cancerdiagnos alltid en personlig kris �ven om det �r vanligt med br�stcancer. Jag tyckte att omgivningen borde f�rst� r�dslan jag bar p�, men min k�nsla var att jag hade sv�rt att bli f�rst�dd och att jag hade sv�rt att f�rklara. Ingen kunde ta bort r�dslan, men det jag beh�vde mest var att n�gon skulle orka lyssna p� vad jag skulle g� igenom.

Hon ber�ttar att behandlingarna visserligen var tuffa, men att det jobbigaste n�stan v�ntade efter�t. D� n�r hon var botad fanns f�rv�ntningar b�de hos henne sj�lv och andra att livet skulle kunna bli som vanligt, men kvar fanns r�dslan f�r �terfall, en tappad tilltro till den egna kroppen och en stor tr�tthet. Hon s�ger att hon var lyckligt lottad som erbj�ds rehabilitering f�rst hos kurator och sedan i samtalsgrupp, och att hon f�rst�tt att det kan se mycket olika ut i landet.

� Det �r en sak som jag vill lyfta n�r jag pratar om boken, att den professionella ramen �r j�tteviktig. Det �r en myt att omgivningen har s� mycket m�jlighet att st�lla upp. Alla har ganska fullt upp med sitt redan, och sjukdomen v�cker ocks� r�dsla. Det beh�vs professionella som st�ttar. Samtalen hos kuratorn var livsn�dv�ndiga, d�r fick jag fokusera helt p� mina egna behov. Det var ocks� tr�sterikt att f� tr�ffa de andra i samtalsgruppen. Det fick mig att se att jag har varit p� en ensam plats, men att jag ocks� delar den med m�nga andra.

Fotograf: Maria Annas
Bokomslag: Lotta K�hlhorn & S�ner