En cancerdiagnos drabbar alla i familjen

Cancerrehabilitering |

Foto: Camilla Hanve.

Det var tungt f�r hela familjen n�r Sagas mamma fick cancer. Pandemi och isolering gjorde det extra tufft, men rehabveckan gav mamman verktyg att blicka fram�t efter behandlingarna. Det h�r �r Sagas ber�ttelse.

Det var verkligen sv�rt f�r alla i familjen n�r mamma fick cancer. Hon har alltid varit stark, den som fixat och den som jag har kunnat v�nda mig till n�r jag har beh�vt r�d eller hj�lp. Jag minns att det var en surrealistisk k�nsla, man t�nker inte att n�got s�dant ska h�nda en sj�lv, och man kan inte f�rst� hur det �r f�rr�n man sj�lv varit med om det. Jag vill inte ens att n�gon ska f�rst� det, f�r det �r s� hemskt. Det �r j�ttejobbigt att vara barn till en f�r�lder som drabbats av cancer, tungt att brottas med att ens mamma �r s� sjuk.

N�r corona kom var vi tvungna att hantera hela den samh�llsgrejen ocks�, med allt som det innebar. Jag var ung, bara drygt 20 �r, och hade nyligen flyttat hemifr�n, men p� grund av smittorisken beh�vde mamma bo ensam i min l�genhet och jag fick flytta tillbaka till min pappa och syster. Det var s� dubbelt och mycket k�nslor kring det. Vi skulle pl�tsligt bo tillsammans igen, men utan mamma. Jag ville helst bo i min l�genhet, mamma ville inget hellre �n att bo hemma och min pappa och syster var glada att jag bodde med dem, samtidigt som de ville att mamma skulle vara d�r.

Hon var helt isolerad, men vi var ocks� mycket isolerade f�r hennes skull. Jag hade precis b�rjat ett liv utanf�r familjen, b�rjat hitta min egen v�g och s� blev den avbruten. Det blev en krock f�r mig att vilja vara en normal ung person och samtidigt hela tiden t�nka p� att g�ra det som var b�st f�r mamma. Det var tufft, men det var inte jag som hade det v�rst, det var hon.

N�r mamma flyttade hem igen efter att behandlingarna var �ver t�nkte vi att nu blir det l�ttare, nu f�r vi ta hand om henne, men det var egentligen d� allt b�rjade f�r oss i familjen. Innan hade ju mamma varit tvungen att klara sig sj�lv s� vi hade inte riktigt sett hur d�ligt hon m�dde och hur sjuk hon var. Det var ganska m�nga bakslag innan hon blev b�ttre.

Det var f�rst p� rehabveckan som hon fick m�jlighet att prata med andra cancerdrabbade och hon tyckte verkligen om det. Den f�rst�else och bekr�ftelse hon m�tte under veckan var bra f�r henne. Att f� h�ra att andra upplevt samma eller liknande, att det faktiskt var s� jobbigt som hon mindes det, att hon inte hade hittat p� det utan att det var sant. Vi i familjen kunde inte f�rst� det p� samma s�tt som de hon tr�ffade under veckan. Hon fick verktyg f�r att kunna k�nna gl�dje i nuet och blicka fram�t. Att leva medan man lever � det �r hon bra p� nu.

Och s� har hon blivit mormor! Vi bor n�ra varandra s� hon kan vara mycket tillsammans med oss. Mamma �r den viktigaste personen i v�r dotters liv, efter mig och hennes pappa.